Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 11 : Volafältet

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Det här kapitlet innehåller ett av bokens mer anmärkningsvärda misstag, ett fel som än en gång visar hur dåligt insatt Ernst Brunner är i ämnet. På sidan 290 skriver Brunner att Karl XII gav order om att "lägga alla 3 dalregementen i kvarter hos borgarna". Brunner ska alltså ha sysslat med ett mycket militärhistoriskt inriktat ämne i 3-4 år, men inte ha upptäckt att det bara fanns ett dalregemente? På sidan 298 ger författaren ännu ett anmärkningsvärt prov på sina ytterst bristfälliga ämneskunskaper då han hävdar att en rysk flotta om 30 fartyg hade siktats i Finska viken. I själva verket höll sig den under uppbyggnad varande ryska sjömakten sig innanför Retusaari, då den svenska Nyeneskadern under Jacob de Prou var alltför stark för att tsaren skulle våga ge sig på några äventyrligheter.

På sidan 292 finns en av bokens mer bisarra konstruktioner. Karl XII låter genomföra en större promotion av generalspersoner, men Stenbock "förbises" därför att Karl XII genom uppbrutna brev har förstått att Stenbock uttryckt sig kritiskt om kriget. En annan bisarr konstruktion dyker upp på sidan 293-294 där Piper (!) sägs ha föreslagit Karl XII att låta kröna sig själv till polsk kung, införa lutherska läran och befria folket från "träldom under adeln och prästerskapet", ett under omständigheterna fullständigt revolutionärt förslag från den mot detroniseringen av August ivrigt argumenterande Piper.

En av de mer bisarra feltolkningarna finns på sidan 288, där Brunner har "massakrerat" Coyets journal på det mest egenartade sätt. Bland annat har han inte förstått vad "i widrigt fall" betyder och därför totalt ändrat originalets innebörd. På sidan 293 finns en verklig höjdare, Brunner eller hans renskrivare har gjort det polska folket "aptitligt" i stället för "opålitligt".

 

Genomgången

 

Sidan 288: Volafältet.  

Borde heta "Wolafältet", speciellt om man ska änvända dubbel-w i namn som "Weichsel" och "Warschau".  

Sidan 288: Brev till Hedvig Sofia 3/11 1703.  

Bortsett från en och annan mindre detalj korrekt citerat, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 14 f.  

Sidan 288: Kungen har problem, det finns för tillfället ingen mer att föra krig emot. Skriver till Rehnsköld. 

Detta är hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, där Rehnskölds brev säges vara från oktober. Brevet är skrivet på baksidan av ett skrivelse från Rehnsköld och är publicerat av Anthoni i KFÅ 1914. Som ofta annars har Brunner mixtrat med det citerade:

Brunner (2005), s. 288 Antoni, F. R., Fälttåget i Polen 1703  // Karolinska förbundets årsbok. - 1914. - S. 120
"Vart vi lärer taga vägen vet jag inte själv, skrev jag på baksidan av hans brev, sannolikt lär vi begiva oss närmare till eder och åt Warschausidan" "Ehwart wij lärer taga wägen, när wij begynna marchera, wet iagh intett sielfwer; en dhel lärer wij fuller begifwa oss ner medh närmare till eder och åht Warsau sidan"

Frågan är om inte Brunner något har misstolkat brevets innebörd, vad Karl XII menar är nog att åtminstone en del av armén antagligen kommer att dra sig närmare Rehnsköld.

Kronologin är också här något sned, Rehnskölds brev är daterat den 26, enligt Antoni. Kungens svar är nedskrivet samma dag som gardet började lämna Thorn, d.v.s. den 28 och därmed före det tidigare på samma sida nämnda brevet till Hedvig Sofia.

Sidan 288: Armén marscherar den 2 november genom Thorn till Lubic.

Livgardet lämnade Thorn redan den 28 oktober, se Kaggs dagbok. Enligt samma källa lämnade Karl XII och resten av armén Thorn den 2 november. Adlerfelt säger dock att kungen och drabanterna lämnade Thorn först den 11 november, vilket säkert är det riktiga. För övrigt hade största delen av belägringskåren varit förlagd norr om Thorn, varför en avmarsch genom staden var obehövlig. Uppgiften kommer från Joachim Lyths dagbok, som säger: "ock marcherade Wessmanlandz regemente igenom staden Thorn öfwer Weissell-bryggan till nattqwarteret Slubig, en by af tyska bönder bebodd, 3 mijl." Dagen därpå gick man 4 mil för att komma till Bromberg (Bydgoszcz). Detta tyder onekligen på att västmanlänningarna gick över till södra sidan av Weichsel och den vägen tog sig till Bydgoszcz.

Hur som helst, det var Västmanlands regemente och inte hela armén som marscherade till "Slubig".

Sidan 288: Kungen sammanträffar med Stenbock och det beslutas att förlägga armén i Ermeland. 

Nils Herlitz, som analyserade frågan i Från Thorn till Altranstädt (s. 90 f.) visar att det mesta tyder på att inget beslut fattades vid mötet, utan att det var först mot slutet av november som Karl XII bestämde sig.  

Sidan 288-289: De sjuka skulle ges ren halm etc.  

Detta visar sig vara inspirerat av G. W. Coyets journal för den 23 juli 1703 vari regementschefens order är införda, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 321. Brunner har dock "massakrerat" ursprungstexten å det grövsta. :

Brunner (2005), s. 238-239 Karolinska krigares dagböcker X. - Lund, 1914. - S. 320-321. Kommentarer
"De sjuka vid kompanierna skulle flitigt tillses och ges ren halm. "15. de siuka wid compagnierna skall cornetten flitigt tillsee, och om dem något fattas, capitainen det angifwa, och ifall cornetten seer capitain ingen anstalt derom will giöra, skall han det anmähla hoss majoren: wilken visitation capiteinen sielfwer esomofftast skall göra och rustmästrana skola tillhållas, at se wähl till, at de siuka få som offtast reen halm at liggia på, och at de intet liggia i deras kläder."  
De som var döende skulle av prästen hämtas i god tid medan de ännu var vid något förstånd. Skulle någon wara så siuk, at det befruktades, han skulle döö, måste presten hemptas i rättan tijdh, emedan han ännu wid något förstånd ähr. Som ses av ursprungstexten var det inte den döende som skulle hämtas av prästen, utan prästen som skulle hämtas till den döende.
Fältskären skulle flitigt afton och morgon ange vilka som skulle hämtas och inte undanhålla prästen något uppdagat vidrigt fall. Theslikes skola de tilsee at fältskären flitigt afton och morgon dem betiänar, och i widrigt fall sådant angifwa." Här har det blivit total pannkaka. Vad originaltexten betyder är att man skulle se till att fältskären omsorgsfullt behandlade de sjuka såväl morgon som kväll. Om så inte skedde - "i widrigt fall" - skulle detta anmälas. "Widrigt" betyder här alltså "motsatt", inget annat. För detta, se t.ex. Östergren, O., Nusvensk ordbok. D. 9., U-Vå. - Stockholm, 1969. - S. 939.
Kaptenerna skulle tillse att de sjuka och brutna hästarna blev förbundna. "10. Capitainerne skola sielfwa flitigt gå i sina compagnier, och tillsee flitigt, samt huru de brutna och siuka hästar blifwa förbundna."  
Officerarna skulle tillse att hästarna ställdes ledvis efter varandra vid nedslagna pålar. "16. Officerarne som hafwa wakt skola noga tillsee, at bussarna med deras hästar ordentl: i sina leder hålla, och låta nederslå påhlar hwar för sin häst i ledewijss, och rätt efter warandra, som de hålla till häst, hwar wid de fastbinda deras hästar.  
Bussarna skulle läggas invid, var och en efter deras bekvämhet. Bussarna kunna wähl lägga sig effter deras beqvämhet, doch så at de intet läggia sig för långt bort från hästarna. Vad originalet säger är att soldaterna fick lägga sig där de fann det lämpligt - men inte för långt från hästarna.
Om morgonen skulle de stå upp med knäppta rockar, tvättade och kammade. Om morgonen när dagas skola officerarne dem tillhålla, at de deras kläder tillknäppa, sig twätta och kämma, sampt opmuntra dem, at de uhtsee som tilbörligit ähr på wakter.  
Allt maroderande i lägret förbjöds med livsstraff.   Detta skulle närmast betyda att det var förbjudet att plundra i lägret. För att en dylik order ska vara meningsfull krävs givetvis att förbandet var förlagt i en by

Maroderandet i lägret nämns av Grimberg, men han tycks ha sammanfört order från helt olika tider, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. 4. - Stockholm, 1926. - S. 582.

Sidan 289: Karl XII observerar att staden Bromberg var helt förstörd sedan förra kriget.

Detta är gåtfullt. Den 11 november lämnade Karl XII Thorn och tog sitt högkvarter i klostret Topolno, nära staden Culm (pol. Chelmno). Bromberg (pol. Bydgoszcz) ligger bara ett par mil från Topolno, men den 32-milaritt som Karl XII gjorde 12-13 november gick i en helt annat riktning, nämligen till Dirschau (pol. Tczew), söder om Danzig. Frågan är om det ska vara Braunsberg, en stad som kungen besökte längre fram.

Nej, förklaringen visar sig vara en annan:

Brunner (2005), s. 289 Lyth, Joachim, Joachim Matthiae Lyths dagbok. - Stockholm, 1986. - S. 7
  "D. 3 d:o till staden Bromberg i Cujavien. Denna stad, på polska Bidgost kallad, hafwer till förene warit i godt flor och wälbefäst,
"Staden Bromberg var efter förra svenska kriget helt ruinerad, trädgårdarna förvildade, slottet och murarna kullkastade." men i förra swänska kriget hel ruinerad ock slottet jämte murarna demolerade."

Nu tillhörde Lyth Västmanlands regemente, varför hans marschväg inte överensstämde med Karl XII:s.

Sidan 289: Rehnsköld har marscherat till Gorki i sin jakt på adeln i det posniska palatinatet, kungen rider dit i vildaste galopp.

Vid tiden för Karl XII:s besök stod Rehnsköld i Lubin, sydväst om Mogilno. Gorki dabskie ligger drygt fyra mil längre åt nordväst, se v. Rosen I, s. 162 f.

Sidan 289: Stenbock anhåller om fri passage för trupperna hos den brandenburgska staden Elbing.

Elbings ställning var i formellt hänseende som följer: Staden hade avträtts till Brandenburg 1657, dock med möjlighet för Polen att inlösa den för 400 000 thaler. Kurfursten gjorde dock inget försök att besätta Elbing utan först 1698 lät den dåvarande kurfursten Fredrik III sina trupper marschera in. Detta ledde till förhandlingar och 1699 till en överenskommelse om att Polen inom tre månader efter nästa riksdag skulle erlägga 300 000 thaler, annars skulle kurfursten ha rätt att besätta stadens territorium, men inte själva staden. Som säkerhet överlämnades en del juveler ur den polska kronskattkammaren, vilka beräknades vara värda mer än den stipulerade summan. När den kontanta ersättningen uteblev ännu 1703 lät kurfursten, nu kung av Preussen, sina trupper besätta Elbings område (utom staden), se v. Rosen, Bidrag till kännedom om de händelser... I, s. 159 f.

Staden var alltså knappast att betrakta som tillhörig Preussen, i sådant fall hade svenskarna givetvis inte angripit den och pålagt brandskatt.

Sidan 290: Alla tre dalregementena läggs i kvarter hos borgarna i Elbing.  

Det fanns förstås bara ett dalregemente och Adlerfelt, som säkert är Brunners källa, står också "alla 3 regementerne", vilket enligt v. Rosen I, s. 161, var Livregementet, Skaraborgs infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.  

Sidan 290: Folket ser 4 000 man med påskruvade bajonetter. 

Detta låter egendomligt. Två av de inblandade förbanden var kavalleriregementen, vilka var beväpnade med karbiner och till dessa användes, efter vad jag kan förstå, inte bajonetter, se t.ex. Kungl. Livregementets till häst historia 3, s 117. Skaraborgs regemente hade däremot bajonetter till sina musköter, men de var ju inte 4 000.  

Sidan 290: Karl XII kräver 266 000 riksdaler i brandskatt.

Brunner (2005), s. 290 Adlerfelt, G., Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1918. - S. 181-182
"Medan middag intogs samlades borgerskapet vid min dörr.  
Man sökte tillfälle att kyssa min hand och be om nåd vilket jag inte tillät dem. "Magistraten och borgerskapet sökte straxt tillfälle att få kyssa konungens hand och bee om nåd, men dee blefwo intet därtil admitterade
I stället sändes dem en skrift där jag klargjorde på vilket sätt de förbrutit sig och gjort sig förlustiga min nåd. utan dem gafs een skrifft, hwaruti wijdlöftigt deducerat bleff, huru dee sig förbrutet och giordt sig Kongl. M:ts nåd förelustige,
Jag krävde 260.000 riksdaler i brandskatt. och fördenskull blefffwo befalte att betala 200000 rdr brandskatt,
För att de på begäran vägrat sända vagnar till Thorn, för bortfraktande av den rövade sachsiska ammunitionen, ytterligare 6.000 riksdaler. men för det dee tillförende refuseradt att giffwa den pålagde contributionen skulle de erlägga 50000 samt 10000 rdr för det dee icke weelat på begiäran skicka en wiss qvantität wagnar att föra den saxiske ammunition från Torn.
  Denne skrifft giorde fuller ibland dem een stoor consternation, särdeles som dee wiste, att konungen fådt weta, att dee colluderadt med brandburgarne emot H:s M:t och alltså ingen nåd hade att förwänta.
  Doch kommo dee effter 2 dagar sedan inn skriftligen att willia opfylla den pålagde summan af 260000 rdr effter deras yttersta förmågo,
Om kraven inom två dagar uppfylldes kunde nåden ges dem att få kyssa min hand. hwarpå dee bleffwo admitterade att kyssa konungens hand.

Här noterar man en rad ting:

A. Det är tydligt att Adlerfelt är Brunners källa, formuleringarna är mycket likartade.

B. Brunner har ökat kontributionens storlek med 6 000 riksdaler.

C. Brunner har uteslutit de av Adlerfelt givna förklaringen till varför staden avkrävdes så stor brandskatt.

Sidan 291: Kungen tar av en händelse kvarter i slottet.  

Adlerfelt säger att han av en händelse tog kvarter i ett hus. Fanns det ens något slott i Elbing? 

Sidan 291: Kungen utfärdar i Elbing, efter Pipers ankomst, ett öppet brev vari han föreslår Jakob Sobieski som ny kung.

Detta torde heller inte vara riktigt. Brevet utfärdades den 23/12 1703 då Karl XII hade sitt högkvarter i Heilsberg. Dessutom var brevet inte formulerat riktigt på det här sättet, utan däri sades att om Jakob skulle bli vald skulle Karl XII lämna honom kraftigt bistånd. Dessutom offentliggjordes inte brevet därför att man inte ville skada Jakobs kandidatur, utan det sändes till honom med uppmaning att hålla det hemligt, se Herlitz, s. 113 f. 

Sidan 291: Kungen får veta att viceamiral Sparre drabbats av problem. En del sachsare lär sig rätt bedja till Gud.  

Transporten lämnade Danzig den 26 november, men drabbades av motvind och hårt väder. Ett av fartygen, Profeten Jonas, råkade ur kurs och strandade vid kurländska kusten. Ombord fanns 254 sachsare, 20 ryssar och 127 erövrade artilleripjäser. Rapporten om detta insände befälhavaren Adam Gustaf von Klick den 10/12, se Grauers, S., De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede, s. 93. Yttrandet om sachsarna är inte Karl XII:s utan Adlerfelts.  

För övrigt var Sparre ännu inte viceamiral utan endast schoutbynacht (konteramiral), viceamiral blev Sparre först den 30 september 1709, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, grevliga ätten Sparre af Söfdeborg. Misstaget är ursprungligen Adlerfelts.

Sidan 291: Rehnsköld sänds på vinterfälttåg söderut mot Krakow.

Denne stod den 25 november till 11 december vid Czierniejewo, en dryg mil sydväst om Gnesen (pol. Gniezno). Därefter fortsatte marschen. Över jul och nyår stod armén i Blaszki, drygt 2 mil sydost om Kalisz. Den 11 januari fortsattes marschen mot Wielun, cirka 16 mil nordväst Krakow. I Wielun fick Rehnsköld den 17 januari kungens order av den 24 december, vilken innehöll instruktioner om att hindra sachsare att via Schlesien nå Krakow. Först den 16 februari 1704 fick Rehnsköld order att gå mot Krakow, en order som hade utfärdats den 10 i samma månad, se v. Rosen I, s. 196.

Sidan 291: En vacker bok framläggs för offentligheten, skolrektorn i Nürnberg Samuel Fabers "Ausfürliche Lebensbeschreibung Carl XII".  

Titeln är inte helt korrekt återgiven, ska istället vara: "Ausfürliche Lebens-Beschreibung Carls des XII...". Det tycks också råda en viss osäkerhet om när första volymen kom ut. Carl Hallendorff säger i sin artikel Historiografi och Censur under frihetstiden att det var 1702, Samuel E. Bring anger däremot 1703 i artikeln Ett bidrag till de äldre Karl XII:s-historiografien. Tittar man sedan hur olika bibliotek katalogiserat verket finns även årtalet 1701 som ett alternativ. Verket gavs ut anonymt, men brukar tillskrivas Samuel Faber. 

Sidan 291: Folket hoppas på ett karolinertåg till Asien.  

Låter aningen egendomligt ställt till relation till alla de fredsönskningar som framförs från olika håll.  

Sidan 292: Karl XII får en skådepenning som visar tsaren dragen som en havsgud över böljorna. Den är försedd med texten "Finland, se din behärskare".

Det handlar av allt att döma om den medalj som slogs till minne av baltiska flottans grundläggande. Den visar inte tsar Peter stående i en snäckvagn utan havsguden Neptunus i samma position, vilket också är den uppgift som ges av Fryxell (1856) del 22, s. 31 f. Texten lyder "FINNIA ECCE TRIDENTEM", d.v.s. "Finland, se treudden". En något mer modest version än den Brunner (och Fryxell) ger. Medaljen finns till beskådande här: http://www.nmm.ac.uk/collections/explore/object.cfm?ID=MEC0409.

Sidan 292: Kungen får magsmärtor av underrättelserna från Baltikum. Många i hovstaten menar att Finland är förlorat genom S:t Petersburgs grundläggning. Kungen svär tyst för sig själv att krigets vågor snart ska bortskölja dess murar." 

Detta är Fryxell (1856), del 22, s. 32. Där sägs: "I rådet hördes redan nu den olycksbådande spådomen, att 'i och med uppkomsten av denna ryska stad var Finland för Sverige förloradt'. Några ville hoppas, att vindar och vågor snart skulle bortskölja det nyss anlagda Kronslott." Den enda källan Fryxell anger är danska ministerbrev från hösten 1703, som visats tidigare en inte alltid så pålitlig grund för slutsatser. 

Sidan 292: Stor generalspromotion, Stenbock förbises för andra gången eftersom Karl XII genom brevspionage upptäckt att S. inte förbehållslöst stödjer kriget. 

De generaler som befordrades var Spens, Frölich, Mörner, Alexander Stromberg, Ridderhielm, Nieroth och Arvid Horn. Av dessa var Mörner, Stromberg, Ridderhielm, Nieroth och Horn generalmajorer. Mörner och Stromberg blev i samma veva placerade i Sverige och Ridderheim i Wismar. De två som kvarstannade i aktiv tjänst var Horn och Nieroth. Nieroth var född ca 1650 och hade kommit i tjänst redan i början av 1670-talet. generalmajor hade han blivit 18 juli 1700, fyra månader före Stenbock. Nieroth var alltså nästan 15 år äldre än Stenbock och hade varit i tjänst åtminstone 10 år längre. Arvid Horn var jämnårig med Stenbock och hade tjänstgjort lika länge, men hade blivit generalmajor samtidigt med Nieroth. Dessutom kan man notera att samtliga här nämnda herrar tjänstgjorde inom kavalleriet, medan Stenbock var infanterist. Det ska dock sägas att Stenbock själv hade föga förståelse för dylika spetsfundigheter, i ett brev till hustrun av den 13/2 1704 talar han om att ha blivit glömd i samband med befordringarna. Dock ska man komma ihåg att Stenbock, sina stora förtjänster till trots, var en svårt misstänksam natur som gärna såg ovänner i buskarna. Så oerhört stor anledning att klaga hade han nog inte, rent objektivt sett. Väldiga summor fann sin väg från Polen till hustrun hemma i Sverige och hösten 1703 fick Stenbock, med bibehållen överstebeställning för Dalregementet, värva ett dragonregemente. Den gode Stenbock var heller inte buskablyg när det gällde att framhålla de egna förtjänsterna, i ett brev av 11/12 1702 antyder han för Karl XII lämpligheten av att tilltäppa munnen på avundsmännen genom utfärdandet av generallöjtnantsfullmakt. För detta och andra i sammanhanget relevanta uppgifter, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna samt Karolinska krigares dagböcker XII.  

Avslutningsvis kan man sedan göra den observationen att Brunners tes förutsätter vissa saker. Antingen: 

  1. Att kungen inte lät öppna de andra här nämnda befordrade generalernas brev

   eller 

  1. Att samtliga dessa "förbehållslöst stödde" kungens krigföring.

Om förklaringen är A., kan man förstås undra varför Karl XII intresserade sig för just Stenbocks och t.ex. överstelöjtnanten Jon Stålhammars brev, men tydligen inte brydde sig om att läsa flera av de viktigare högre officerarnas alster. Om förklaringen istället är B., så innebär ju detta i så fall att kungen hade ett rätt utbrett stöd för sin krigföring bland arméns högsta officerare, vilket i sin tur skulle undergräva andra delar av Brunners tesbyggande. Personligen är jag mer benägen att ansluta mig till ståndpunkt C, vilken går ut på att allt prat om brevöppnande, kunglig hämnd och annat i den riktningen helt och hållet hör hemma i fablernas värld. En ståndpunkt jag uppfattar som väl styrkt av den glänsande karriär som Stenbock hade under åren 1700-1706, då han från en position som inte helt ung överste förvandlades till general, guvernör i Skåne och kungligt råd.  

Sidan 292: Arvid Horn sänds till riksmötet i Warszawa, vilket sammankallats av kardinal Radziejowski.  

Nja, de som sammanträdde i Warszawa var en konfederation, bildad i juli 1703 av adelsmän från Poznan och Kalisz, se Jonasson, s. 157 ff. Karl XII var från början skeptisk till den, han menade sig ha gjort vad honom anbelangat gentemot republiken och nu fick parterna helt enkelt klara sig själva. Rehnsköld synes ha delat kungens uppfattning och fäst större tilltro till den svenska militära förmågan som medel att nå de uppsatta målen. Mötet i Warszawa var sammankallat av konfederationens marskalk Bronisz, efter samråd med kardinalen. Uppgiften att kardinalen utfärdat en bredare kallelse förekommer i viss litteratur, men Herlitz noterar att kardinalen synes ha spelat en passiv roll vid mötets öppnande, se Herlitz, s. 105.  

Man noterar de formuleringsmässiga likheterna (vissa partier av Fryxell uteslutna):

Brunner (2005), s. 292-293 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 249-250
"Nu, i början av 1704, sammankallade kardinal Radziejowski Polens adel till Warschau. "I Januari 1704 sammankallade Radziejowski ett riksmöte i Warschau,
På detta riksmöte sades att man ville skaffa fred med konungen av Sverige som han sade, för att skaffa fred med konungen i Sverge..."
Samtidigt öppnades mötet med de mest bindande trohetsförsäkringar mot August. "Man började detsamma till och med under de mest bindande och rörande trohetsförsäkringar mot August."
Till mötet hade jag sänt Arvid Horn i en praktfull och lysande galakaross med betydlig vapenstyrka och stora summor mutpengar. "För att äfven i yttre måtto inverka på sinnena, fick Horn en ganska praktfull och lysande utrustning. Tillika medskickades en betydande vapenstyrka,
Alla mått och steg som jag begärde, måste framtvingas. för att dels skydda konfederationen, dels framtvinga de mått och steg, som Karl önskade."
Ledamöter som skrämda sökte lämna staden stoppades vid tullarna av svenska vakter. "Knappt märkte Radziejowski afsigten, förr än han och Horn satte vid alla tullar svenska vakter, hvilka hindrade hvarje dylikt rymningsförsök."

Även skillnaderna mellan Brunner och Fryxell är värda att notera, inte minst i sista raden. I Fryxells version agerar Horn och kardinalprimasen i samråd, i Brunners version är det ytterst Karl XII som tvingar. Intrycket förstärks markant av fortsättningen: "De skulle bringas att förstå mitt sinnelag. Krigets förödelse skulle fortsätta härja landet till den dag de ändrade lynnen och tänkesätt."

Sidan 292-293: Horn uppträder med vapenmakt i Warszawa. 

Konfederationens möte öppnades den 20 januari 1704, med gudstjänst i domkyrkan. Horn anlände till Warszawa den 25. Före mötets början hade kardinalen hos den svenske residenten Wachschlager anhållit om att inga svenska trupper skulle sändas till Warszawa eftersom detta skulle ha en avskräckande effekt. Några svenska trupper sändes heller inte till Warszawa förrän efter mötets slut, då på kardinalens anhållan överstelöjtnant Claes Bonde den 8 februari beordrades att sända en styrka ifrån Pultusk, se v. Rosen I, s. 181-189. 

Sidan 293: Horn presenterar den 2 februari Karl XII:s krav. Han inlämnar graverande utdrag ur beslagtagna brev. 

Den 1 februari infann sig särskilda deputerade hos Horn för att studera de beslagtagna originalbreven. Dessa översattes till polska och upplästes för de konfedererade påföljande dag, se v. Rosen I, s. 187.  

Sidan 293: Graverande utdragen citeras.

Aj, aj. August visar tecken på att vilja äta upp det polska folket. Inte undra på att det blev droppen.

Brunner (2005), s. 293 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 250
"Där stod att polska folket var aptitligt, trolöst och begivet på dryckenskap." "t.ex. att polska folket vore opålitligt, trolöst och begifvet på dryckenskap..."

Sidan 293: På stället beslöts att uppsäga August tro och lydnad.  

Den 3 februari granskades ett förslag till konfederationsinstrument, men inget beslut togs. Samma dags kväll sammanträdde Horn med kardinalen, konfederationsmarskalken Piotr Jakub Bronisz, starost av Pyzdry och Stanislaw Leszczynski, vojvod av Posen. De båda senare försäkrade Horn att man påföljande dag skulle ta beslut, men det lyckades inte. Dock uppsattes den dagen en Essentia Confaederationis Generalis med detta innehåll, vilken undertecknades av kardinalen och Bronisz. Den 6 februari lyckades man sedan, efter het debatt, avsluta förhandlingarna och ta det av Karl XII så hett eftertraktade detronisationsbeslutet, se v. Rosen I, s. 186 ff. Eden svors den 9 februari. Så gott som hela Storpolen, Kujavien, Masovien, Podlachien och Preussen var företrädda, säger Herlitz, s. 110.  

Sidan 293: August kidnappar Jakob Sobieski, detta rapporteras på årsmötets sista dag.  

Detta skedde den 18 februari 1704, mellan Breslau och Ohlau. Någon inverkan hade det alltså inte på konfederationens förhandlingar. Nyheten nådde Warszawa den 21 februari.  

Sedan kan man förstås undra över termen "årsmötet", förmodligen är det en felskrivning för "riksmötet" - den term som Brunner använt några rader tidigare.

Sidan 293-294: Piper kommer med ett radikalt förslag.  

Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 21, s. 254. Fryxell anser det vara ett "mindre sannolikt rykte", vilket torde vara en magnifik underdrift. Piper hade sedan lång tid hävdat att detronisationskravet var olämpligt, skulle han nu plötsligt ha börjat föreslå att Karl XII mer eller mindre borde annektera hela Polen och införa den lutherska läran? Det låter snarare som svenskfientlig propaganda.  

Uppgiften finns hos Voltaire. Nordberg kommenterar uppgiften och avfärdar den totalt, av allt att döma på synnerligen goda grunder. Om det var svårt att avsätta August, hur svårt skulle det inte ha varit att införa protestantismen i Polen? Om Piper verkligen yttrat något i dylik riktning kan det i varje fall inte ha varit avsett som ett seriöst förslag.

Brunner (2005), s. 293-294 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 254 f.
"Då Sobieski nu var borta föreslog Piper att jag borde utropa mig själv till Polens kung. "Enligt ett mindre sannolikt rykte, skall Piper hafva föreslagit, att Karl borde låta utropa sig sjelf till Polens konung,
Jag borde befria folket från träldom under adeln och införa Lutherska läran, såsom Gustav Vasa gjort i Sverige. och medelst en svensk här upprätthålla sitt välde, samt vinna folket genom at afskaffa lifegenskapen och att införa lutherska läran, ungefär så som Gustaf Wasa gjort, o.s.v.
...  
Jag kände mig frestad av Pipers propå men jag hade andra mål. Mitt mål var äran. Det smickrade mig att ge bort kungariken, ej att vinna dem, och eftersom jag ansåg Piper vara mer statsslug än vis sade jag: Karl säges hafva svarat: jag vill häldre bortskänka konungariken åt andra, än att winna dem åt mig sjelf. - Men, tillade han leende,
'Ni är som skapad till minister åt en viss furste i Italien.' i skullen just passa till minister hos en italiensk prins.
Piper log erkännsamt. Adlerfelt antecknade.  
Hädanefter, tillkännagav jag så att det skulle höras över hela Europa, borde ingen främmande furste koras till Polens kung. Snart lät Karl tillkännagifva, att ingen främmande furste, utan en inländsk herre borde koras.
Jag begärde nu av Radziejoeski ett förslag på nya kungaämnen och fick tre namn: Han begärde af Radziejowski förslag på dem, hvilka främst kunde komma i fråga. Kardinalen nämnde då
landets mäktigaste fältherre, som var Lubomirski, Karl Radziwik, som var rikast och Stanislaus Leszczynski, som var hederligast. kronofältherren Lubomirski som den mägtigaste, Karl Radziwill som den rikaste, Johan Pieniozere som den klokaste, och Stanislaus Leczinski som den hederligaste."
  ...
Den sistnämnde var i min ålder, inte bara hederlig utan även godsint, belevad, kunskapsrik. Han sades sova på halmmadrass. Jag befallde Arvid Horn att under svepskäl av 'beskickning' föra honom till mig." "Det berättas, att Arvid Horn och några polska herrar förut och redan i mars 1704 kastat sina blickar på samme Stanislaus, såsom det bland polackerna mest lämpliga konungaämnet, och derföre ställt så till, att han blef, under svepskäl af en beskickning, affärdad till Karl, för att få tillfälle att göra sig af denne mera känd och omtyckt. Planen lyckades. Stanislaus var i sina bästa år, behaglig till växt och utseende, dertill godsint, redlig, belefvad, kunskapsrik..."

Bakom Fryxell ligger Voltaire och bakom Voltaire ligger, i varje fall delvis, Stanislaus själv, se Voltaire, Francois de, Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 146. Voltaire har halmmadrassen

Sidan 293: Piper påpekar att valet av Sobieski hade skrämt sjömakterna och Österrike då denne var gift med kejsar Leopolds svägerska.

Detta blir något kryptiskt och paradoxalt, rimligen skulle det faktum att tronkandidaten var nära befryndad med kejsaren ha varit tillfredsställande för denne och inte extra bekymmersamt. Nu var kejsaren inte speciellt entusiastisk över att Karl XII tänkte avsätta August, men detta berodde inte på några familjemotsättningar.

Brunner (2005), s. 248 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 248
"Han påpekade att mitt val av Sobieski även skrämt sjömakterna och Österrike ty Sobieski hade kejsar Leopolds svägerska till gemål. Drottning Anna av England hade redan tillskrivit mig i frågan. Latinska verser med bön om besinning hade införts i allmänt lästa blad." "Detta djerfva steg uppskrämde sjömagterna och Österrike. De gjorde omigen några försök att öfvertala Karl till eftergift. Vackra latinska verser blefvo i sådan afsigt införda i allmänt lästa blad, och drottning Anna af England tillskref honom egenhändigt; men fåfängt."

Sidan 294: Kungen begär råd av kardinal Radziejowski: vem ska ersätta prins Jakob? 

I själva verket gick Karl XII:s tankar i första hand till en av prinsens bröder, Alexander. I ett brev till Horn och Wachschlager av den 27 februari utpekade han denne som en lämplig ersättare. Den 3 april 1704 kom Alexander till Warszawa och inledde direkt diskussioner med Horn och Wachschlager. Det blev snart tydligt att prinsen inte var särskilt trakterad av idén och mot slutet av månaden reste han till Karl XII:s högkvarter i Heilsberg för att där framföra sitt avböjande. Dit kom prinsen den 29 april, alltså långt efter de här beskrivna händelserna, se v. Rosen I, s. 213 f.  

När det sedan gäller de tre namn som Brunner ger: Lubomirski, Karl Radziwik och Stanislaus Leszczynski så är detta en uppgift som ges av Fryxell. Denne har dock också ett fjärde, en viss Johan Pienioziere. Först och främst ska förstås "Karl Radziwik" heta Radziwill och inget annat. Karol Stanislaw Radziwill (1669-1719) var storkansler av Litauen,

Fryxells "Pieniozere" torde vara identisk med Jan Chryzostom Pieniazek (ca 1630-1712), vojvod av Sieradz.

Sidan 294: Karl XII träffar oboisten Bach.  

Man vet inte mycket om när Johann Jacob Bach gick i svensk tjänst. Han finns i varje fall inte med i Livgardets generalmönsterrulla från 18-19/3 1704. För mer om J. S. Bachs bror, se Karle, G., Kungl. Hovmusiken i Stockholm och dess utövare 1697-1771, s. 80. Uppgiften att B. kom i svensk tjänst redan 1704 tycks vila på mycket osäker grund och frågan är om detta i själva verket inte skedde först 1712, se kommentaren till sidan 588.

Sidan 294: Kammarherre Güntherfelt återkommer från Paris med konstgjorda händer, vill ha tillbaka sitt gamla arbete som taffeltäckare. Kungen vill inte se krabbmannen vid sitt bord.  

Güntherfelt var kammarherre och dessutom adelsman. Taffeltäckare är något annat, en person som dukar, serverar och vårdar serviser, dukar m.m. 

Sidan 295: Karl XII logerar en natt hos "Herr major Cronhielm".

Det är givetvis inte "Karl XII" som uttrycker sig så egendomligt, utan Joachim Lyth: "natten öfwer logerade H:s Maij:tt hos H:r Majoren Cronhielm". Cronhielm var ju Lyths kompanichef. 

Sidan 295: Ödet överrumplar August II, han flyr med servetten om halsen. Under fyra dagar är Rehnsköld nära att få fast honom.  

Rehnsköld marscherade den 22 februari söderut och vid Wolbrom, ca 4 mil från Krakow, överrumplade hans trupper den 26 en mindre sachsisk postering. Samma dag nådde underrättelsen om Rehnskölds anmarsch Krakow där August befann sig. Denne utrymde påföljande dag staden och rev bron över Weichsel. Rehnsköld fick vid framkomsten till Jangrot, ca 2,5 mil från Krakow, veta att August givit sig av. Rehnsköld avbröt då framryckningen, se v. Rosen I, s. 196 f.  

Särskilt nära var det alltså inte den gången.  

Sidan 295: Rehnsköld angriper August vid Sendomir.  

Den 14 mars ankom Rehnsköld till Klimontow, ca 2,5 mil väster om Sandomierz. Han fick där veta att August marscherat norrut och lyckades genom utsända spaningsavdelningar få reda på att denne befann sig vid Piotrowin. Rehnsköld marscherade då dit och fick på vägen veta att sachsarna tycktes vilja hålla stånd på västra sidan av floden. Rehnsköld forcerade då marschen och lyckades nära på att infånga August, som befunnit sig på jakt. I all hast evakuerade sachsarna västra sidan och när svenskarna anföll den på samma sidan belägna skansen började sachsarna riva bron och skansen evakuerades. Som Rehnsköld då inte längre kunde uträtta något avbröts anfallet, se v. Rosen I, s. 197 f. 

Det var alltså inte vid Sandomierz striden stod, utan vid Piotrowin, ca 5 mil längre norrut. 

Sidan 295: Kungen skriver brev den 22 mars utan inblandning av Piper.  

Det är knappast förvånande att kungen skrev brev utan Pipers inblandning, det finns drygt 250 bevarade, helt egenhändiga brev. Däremot är det förvånande att han skrev brevet redan den 22 mars eftersom det var den dagen sammandrabbningen stod - mer än 30 mil från kungens högkvarter i Heilsberg. 

Sidan 295: Kungens brev till Rehnsköld citeras.  

Då har det klippts och klistrats igen. Det mesta kommer från brev 170 i Ernst Carlsons utgåva av kungens egenhändiga brev, men avsevärda delar av detta har klippts bort. Delvis har de sedan ersatts av ett stycke från ett tidigare brev, skrivet den 7 mars 1704 - alltså drygt två veckor före affären vid Piotrowin.  

Brunner (2005), s. 295

Konung Karl XII:s egenhändiga bref (1893), s. 255-257

Jag gratulerar Eder mycket till den artiga och lyckeliga aktion, I åter gjort mot sachsarna.

Jagh gratulerar eder mycket till dhen artiga och lyckeliga action I åhter giort mot Saxarna nu nyligen. (Brev nr 170, datering osäker)

Det lärer hava sett brav stolt ut, då I så genast utan respekt för kanonaden lät rusa på skansen löst, som ligger framför bryggan, och fattade post däruti mitt för näsan på sachsarna.

Dhet lärer hafva sett braff stålt uht, då I så genast utan respect för canonaden eller någon tingh lätt rusa på skantsen löst, som liger framför bryggan, och fattade post dheruti, mitt för näsan på dhem, oaktandes all dheras canonad på eder. (Brev nr 170)

Jag önskar Eder lycka till att I så brav raskar omkring med dem, så att de intet törer bia Eder, och önskar Eder vidare lycka att få lägenhet efter Eder dessein till att göra dem skada.

Jagh önskar eder lycka till at I så braffv raskar omkring medh dhem, så at dhe intet töra bia eder och önskar än vidare lycka at få lägenheet effter eder Dessein till att giöra dhem skada. (Brev 169, daterat 7/3 1704)

I haver ock därmed mycket nu uträttat, så att fienden tämmeligen är bliven kringjagader; och är han nu körder på den sidan av strömmen och den kanten av Polen, som vi helst vilja hava honom uppå.

Men I hafver och dhermedh mycket nu uhträttat, så at fienden temmeligen är blifven kringiagader, och är han nu kiörder på dhen sidan om strömmen och dhen kanten af Pålen, som vij vill hälst hafva honom uppå. (Brev nr 170)

Nu kommer våren snart an, och de trupper, som här äro, hava lättjats hela tiden och äro uppgödda i baraste goda dagar.

Nu kommer våren snart ann, och dhe troupar, som här äro, hafva lättias hela tiden och äro uppgiödda i barasta goda dagar. (Brev 170)

Och hoppas jag, när något gräs bliver, till att komma Eder närmre.

Och håppas iagh, när något gräs bliver, till att komma edra närmre. (Brev 170)

Sidan 296: Greve Klas Bonde härjar och bränner.

Claes Bonde (till Stensholm) tillhörde den adliga ätten Bonde, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, adliga ätten Bonde, tabell 23. Han var alltså inte greve.

Sidan 296: Lagercrona härjar i Ermeland. Spikar upp en judes högerhand på en dörr. 

Uppgifterna, minus en och annan "detalj", är hämtade ur Fryxell (1856), 21, s. 256.  Fryxell säger att Lagercrona lät bränna två slott och 118 större byar med spannmål, kreatur och allt. Brunner låter Lagercrona bränna även människorna samt tömma kyrkorna.  

Här kan man då fundera över hur säkert belagt detta härjningståg egentligen är. Man skulle t.ex. kunna tycka att eftersom den svenska armén hade sina vinterkvarter i Ermeland och det därstädes inte fanns något reguljärt militärt motstånd så skulle det ha varit förnuftigare att lägga beslag på kreatur och spannmål för arméns bruk, snarare än att bränna upp alltsammans. Bränningen av människor finns som sagt inte ens hos Fryxell, varför det torde vara på sin plats med viss skepsis.  

Vad den uppspikade juden anbelangar så kanske det är riktigt, men Brunner har ju så att säga ropat "vargen kommer" så pass många gånger utan att det kommit någon varg att jag numera ser med stigande tveksamhet på uppgifter av den här typen. Saarinen anför uppgiften om Lagercronas härjningar och anger som sin källa Fryxell. Det känns inte helt tillfredsställande, särskilt som den drabbade biskop Zaluskis brev finns utgivna och har använts av Saarinen. I maj 1704 förefaller det dessutom ha varit aktuellt att ta in biskopen i konfederationen, Karl XII hade rentav givit honom löfte att få resa till Warszawa, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 86 samt Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 331.  

Den uppspikade juden nämns i de la Motrayes berättelse. Där sägs det dock att en av Karl XII:s gunstlingar, otvivelaktigt Lagercrona, ska ha hotat att korsfästa en jude för att få denne att utlämna sina pengar och dyrbarheter. Juden ska då ha fallit till föga och givit L. allt han ägde. Någon fastspikad hand finns inte hos de la Motraye.

Brunner (2005), s. 296 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 256
"Dessa motsträviga måste jag straffa med dryga inkvarteringar, ökade gärder, eld och förstörelse. "Å andra sidan hotades de motsträfvige med dryga inqvarteringar, med ökade gerder, med eld och brand. Dessa blodiga löften hölls.
Greve Klas Bonde utsände jag att härja och förbränna flera landsträckor tillhöriga sådana som ännu understödde August En Klas Bonde härjade och förbrände flere landsträckor, tillhörande sådana personer, som icke ville öfvergifva konung August.
Generalmajoren Anders Lagercrona drog fram än mer förödande i stiftet Ermeland. Två av biskop Zaluskis slott och 118 större byar uppbrändes med människor, kreatur, spannmål och allt. Än värre huserade Lagercrona i stiftet Ermeland, hvilket lydde under den mot August trogne biskop Zaluski. När denne herre icke kunde med hotelser skrämmas, blefvo af Lagercrona tvänne hans slott och 118 större byar uppbrända med spannmål, kreatur och allt."
Även plundrade han kyrkorna på kalkar, patener, relikskrin, guld- och silverkors dem jag fann undersköna och hemsände att pryda svenska kyrkor med."  

Man noterar hur det starkt påminner om Fryxell, men också hur Brunner låter också människor brännas.

Sidan 296: Arvid Horn uppläser i slutet av april en offentlig kungörelse, August är avsatt.  

Förmodligen avses här det konfederationsinstrument som publicerades den 9 april, vilket förstås inte är i slutet av april. Se vidare Grauers s. 77, där dock nya stilen används.  

Sidan 297: Axel Hård blir under övning i början av maj skjuten med en järnstock och avlider på andra dagen.

Enligt Josef Alms Arméns eldhandvapen förr och nu användes normalt laddstockar av trä. Berättelsen torde i övrigt vara hämtad från Fryxell (1856), del 21, s. 239.

Olyckan förefaller ha inträffat den 5 maj och Horn avled den 8 maj, se Grauers, Sven, Karl XII:s hovhållning under kriget i Polen 1702-1705 // Karolinska förbundets årsbok. - 1965. - S. 113.

Sidan 297: Sekreteraren i kansliet, hovjunkaren Adlerfelt.  

Han var inte sekreterare i kansliet, då hade han haft en annan titel än hovjunkare.  

Sidan 298: Nya dragonregementen ankommer från Sverige.  

Nja, det sattes upp nya dragonregementen, Stenbocks, Dückers, Taubes och Meijerfelts, men dessa värvades nere på krigsskådeplatsen.  

Sidan 298: Danzig åläggs en ny skuldfordran från Karl Knutssons tid.  

Se ovan i avseende på sidan 278. Det handlade bara om en enda gammal skuld, som kungen först hade fört på tal i ett brev till Cuypercrona i december 1703, se t.ex. Herlitz, s. 179 f.  

Sidan 298: En rysk flotta om 30 fartyg siktas i Finska viken.  

Detta är också ett typiskt misstag. Fryxell skriver (1902), del 22, s. 33: "Många fartyg blefvo i Holland uppköpta, och på varfvet i Olonets arbetades med mycken fart. Genom dessa båda åtgärder kunde han redan våren 1704 uppträda på Östersjön med en flotta af 30 till 40 fartyg." Betoningen ska här ligga på "kunde", för tsaren var en försiktig herre i dessa sammanhang. Den svenska eskadern under viceamiralen Jakob de Prou avseglade från Karlskrona redan i mitten av april 1704. Den bestod av skeppet Wachtmeister, två fregatter, fyra brigantiner, ett bombfartyg och två galejor och förstärktes senare med ytterligare två fregatter. Tre mindre fartyg hade avseglat redan tidigare. Detta var ingen imponerande styrka, men nog för att ryssarna skulle hålla sig i skydd av Retusaari. För detta, se Munthe I, s. 243 f.  

Sidan 298: Horn lyckas med möda inkasta ett sista infanteriregemente i Narva, men med islossningen är inloppet stängt.  

Nja, det stämmer inte heller. Det sista förband som kom in i fästningen var Rehbinders milisregemente, som lyckades krångla sig in den 10 maj, se v Rosen 2:2, s. 167. Det som vållade problemen var de ryska trupperna, som redan i slutet av april hade börjat anlända till området.  

Sidan 298: Viceamiralen Deprou tvingas vända till havs.  

Viceamiralen Jacob de Prou hade anlänt till Reval den 20 april, men stannat där eftersom isen ännu låg vid Björkö, hans mål. När han fick veta att situationen vid Narva börjat se allvarlig ut försökte han ta sig dit, men hindrades av motvind. Den 13 maj nådde han redden och tog genast kontakt med Horn. Som ryssarna vid det laget hade hunnit uppkasta batterier på båda sidor av Narva-ån ansåg sig de Prou inte kunna forcera sin väg uppför floden. Meningen var istället att när Schlippenbachs armé anlände så skulle alla medföljande trupper landsättas samtidigt som Horn gjorde ett utfall. Men som Schlippenbach nöjde sig med att avvakta vid Wesenberg blev företaget inställt. De Prou försökte också assistera genom att konvojera över trupper från Finland, men inte heller detta lyckades. När han sedan några dagar in i juni fick underrättelser om att ryssarna verkade vilja skicka ut sin flotta ansåg han sig inte kunna avvakta vid Narva, utan avseglade mot Retusaari, se v. Rosen 2:2, s. 166 ff.  

Sidan 298: Löscherns eskader krossas. 940 matroser flyger i luften.  

Löschern hette Carl Gustaf och var alltså egentligen inte kommendör utan kapten. Kommendör blev 1715 en rang men var dessförinnan bara en term som betecknade den som hade befälet över en viss styrka. Eskadern bestod av 14 mindre fartyg och bemannades av 320 båtsmän och 250 man infanteri ur Dorpats garnison, se v. Rosen 2:2, s. 171. Var Brunner fått 940 ifrån är inte helt lätt att förstå, till och med Fryxell har ovanstående siffra.  

Sidan 299: Många landområden lagda i aska, de som överlevt massakreringarna hade dragit sig in i Warszawa, Horn vågar inte visa sig på gatorna utan skydd av svenska soldater.  

Förmodligen är detta inspirerat av Fryxell (1902), del 21, s. 259, som berättar om Lagercronas, Bondes och andras härjningar strax innan han övergår till kungavalet. Fryxell säger dock att den som inte vågade visa sig utan skydd var Sapieha.  

Sidan 299: Horn och kungen korresponderar, brevcitat.  

Citatet ur kungens brev är hämtat från brev nr 223 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det är daterat 13/2 1704, alltså nästan tre månader före Löscherns olycka. Horns sporrgivande är förmodligen hämtat ur Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del 7, s. 335. Det Horn syftar på är dock inte polackerna i gemen utan kardinalen och citatet är heller inte ordagrant. Det brevet är daterat 29 maj 1704, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 57.  

Sidan 299: Wulfrath attackeras vid Sendomir. 

Detta hände den 8 juni, alltså ett rejält framåthopp i tid. För mer om denna händelse, se v. Rosen I, s. 232. 

Sidan 299-300: Lille Prinsen befaller rakning, hattlöshet m.m.  

Detta är hämtat från Frans G. Bengtsson, som i sin tur ställt samman uppgifter ur G. W. Coyets kompanijournal, publicerad i Karolinska krigares dagböcker X.

Sidan 300: I Arvid Horns frånvaro kommenderades drabanterna och hovet av överste Wrangel.  

Här avses alltså löjtnanten vid livdrabantkåren Carl Gustaf Wrangel af Adinal, som väl dock inte kommenderade annat än drabanterna. Uppgiften kommer från Adlerfelt som skriver: "Greff Piper med hoffwet och drabanterne, som öffwersten greff  Carl Wrangel commenderade i frånvaro...". Detta ska nog inte tolkas som att Wrangel kommenderade Piper, utan att han anförde drabanterna.  

Sidan 300-302: Kungavalet. 

Uppgiften att biskopen av Posen Mikolaj Swiecicki skulle varit stupfull kan jag inte finna någon källa till (Källan visar sig vara Nils Reuterholms journal). Biskopen ska ha varit en ivrig svenskvän och var på valdagen mycket aktiv för att övertyga de tveksamma om lämpligheten att skrida till val, se Herlitz, s. 232. Sedan fanns det på valdagen knappast 3 kandidater, det handlade bara om Stanislaus.  Beskrivningen av valet är mycket Fryxellsk:

Brunner (2005), s. 301 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 258 f
"Där stod blott några kastellaner och ett tjog småadel. ""men den egentliga valberättigade församlingen bestod af blott några kastellaner samt några tjog småadel, hvaribland i synnerhet utmärkte sig grefve Gembicki, hvilken synes hafva varit en någon äfventyrlig person, och för tillfället ställd i spetsen för en tropp af ungefär 40 Stanislai anhängare. För öfrigt fanns der ingen enda voiwod;
Ingen biskop, förutom en från Posen. ingen biskop utom den från Posen;
"Bland högre ämbetsmän syntes storskattmästaren Sapieha "ingen högre ämbetsman utom lithauiske storskattmästaren Sapieha.
Av svenska trupper var dock 300 dragoner uppställda, 500 man till fot samt en stor skara svenska officerare med tjänstefolk. Deremot sågos 300 dragoner och 500 man till fot, allt svenska troppar och uppställda vid sidan af valfältet. På detsamma hade dessutom infunnit sig Arvid Horn och Wachslager, åtföljde af en stor skara svenska officerare och deras tjänare."
Lantmarskalken ansåg det orätt att skrida till val under sådana omständigheter." Landtmarskalken Bronitz ansåg det orätt att under sådana omständigheter skrida till val..."

Sidan 302: Kungen måste för rådet i Stockholm hemlighålla Stanislaus underhåll.  

Det kungen lovade var ett lån att betalas tillbaka när tiderna blev bättre, se Carlson, s. 379. Kungen vände sig till Statskontoret och Banken för att framskaffa pengarna, så särskilt hemlig var transaktionen inte, se v. Rosen I, s. 259.  Det hela är Fryxell:

Brunner (2005), s. 302 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 265
"Med en svepande gest runt omkring sig påpekade han att medel även saknades att upprätthålla kungavärdigheten. "Han saknade således alla medel att upprätthålla både sin konungavärdighet och sin konungamagt.
Jag hade lovat att skydda honom och förordnade nu en livvakt av 600 ryttare och 600 knektar. Tyngden häraf föll på Karl. Denne förordnade åt Stanislaus en lifvakt, bestående af 600 ryttare och 600 knektar.
Av de krigsgärder jag tagit i Polen anslog jag som underhåll för hans nya hov 600.000 daler silvermynt, vilket dock för rådet i Stockholm måste hemlighållas." Af egna medel, svenska skatter eller polska krigsgerder, anslog han ock ett behöfligt underhåll för det nya hofvet; och man finner, att han i juli 1704 har från Sverge begärt 600,000 daler s.m., uttryckligen för att, enligt löfte, dermed understödja Stanislaus, ehuru detta skulle hållas hemligt."

Fryxell anför som källa ett rådsprotokoll för den 13 september 1704. Hemlighållandet torde snarast ha gällt Polen, Karl XII ville nog inte att Stanislaus skulle framstå som en svensk marionett mer än som var ofrånkomligt.

Sidan 303: Kungen samtalar med Rehnsköld. 

Det är inte helt lätt att förstå när detta skulle ha inträffat. Det ser ut som om det skulle ha skett i Zavicost, ungefär en vecka efter kungavalet. Zawichost ligger vid Weichsel, någon mil norr om Sandomierz. Dit kom Karl XII dock inte på besök förrän runt den 20 juli och hans styrka och Rehnskölds sammanstrålade i Sandomierz först den 26 juli, alltså mer än 3 veckor efter kungavalet, se Adlerfelt och v. Rosen I, s. 260. Och då visste man med all sannolikhet inte om vad som hänt i Dorpat.  

Sidan 303: Kungen ger Rehnsköld sin syn på Skyttes feghet. 

Dorpat föll den 14 juli 1704, se v. Rosen I, s. 177. Kungavalet ägde rum den 2 juli. Budet om Dorpats fall ska ha nått kungen vid Lemberg, om man får tro Frans G. Bengtsson. Karl XII förefaller heller inte ha ansett Skytte feg, denne blev 1706 generalmajor och sedermera, efter Karl XII:s hemkomst, också guvernör i Skåne och general.  

Sidan 303: Truppernas beteende kunde bara förklaras av att Skytte inte anfört svenskar utan ester och finnar.  

Scheremetjev hade vid belägringens början 21 000 man, medan Skytte förfogade över något över 2 000 man. Den 10 juni 1704 inleddes belägringsarbetena och rätt raskt lyckades det ryska artilleriet skjuta sönder "Ryska porten". Skytte lät då uppkasta en skans framför porten och den 28 gjordes ett utfall i avsikt att förstöra en del av ryssarnas verk. I början av juli intensifierades den ryska elden och det sköts ett par bräscher. På kvällen den 13 juli märkte Skytte att ryssarna förberedde en stormning och denna igångsattes också mot "Ryska porten" på kvällen samma dag. Efter flera timmars intensiva strider lyckades ryssarna till sist få fotfäste i själva porten och tränga in på gatorna. Då Skytte märkte att hans trupper inte längre förmådde hålla stånd lät han signalera sin villighet att inleda förhandlingar, se v. Rosen 2:2, s. 174 ff. Något klander kunde förstås inte riktas mot Skytte och hans soldater och det finns, mig veterligt, heller inga tecken på att Karl XII hade någon annan uppfattning. 

Sidan 303-304: Horn är korkad och låter sig luras av en rysk krigslist, förlorar 950 man. 

Detta utspelade sig den 9 juni 1704, se v. Rosen 2:2, s. 185. Det som hände var dock att kavalleristyrkan om 150 ryttare var lite för entusiastisk och förlorade en del folk, men infanteriet drog sig tillbaka så fort det blev klart att de anländande inte var svenskar. Så totalförlusten torde ha varit ett par handfull soldater.  

Brunner (2005), s. 303-304 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 22. - Stockholm, 1856. - S. 40 f.
"Då tsaren hade två regementen som varit klädda i karolinerblått och dessutom skaffat blå kappor åt ett regemente dragoner, lät han dessa tåga på vägen från Reval mot Narva. "Peter hade två regementen, klädda i blått, något lika med svenskarna. Han lät nu dessutom skaffa blåa kappor åt ett regemente dragoner och skickade sedermera dessa troppar hemligt ur sitt läger på vägen åt Revel till.
Horn, den dumme fan, trodde nu att den svenska undsättningen verkligen nalkades. För att göra listen än mer trovärdig hade tsaren låtit skjuta dubbel svensk lösen. Följande dagen afsköto de på något afstånd svensk lösen. Horn trodde, att den väntade undsättningen nalkades,
Horn, glad i hågen, svarade med samma tecken. och svarade med samma tecken.
Härpå lät tsaren riva sina tält och skicka belägringshären mot sina egna blå regementen liksom till strid. Kort derefter kunde han och Narwa-besättningen tydligt se, huru på afstånd flere blåklädda troppar nalkades. Man tog för afgjordt, att det var svenskar, och styrktes än mer i denna öfvertygelse, då Peter lät nedtaga sina tält och skickade sin belägringshär ut emot de blåa regementena likasom till strid; och allt detta med en brådska och oordning, som ökade Narwa-boernas villfarelse och förhoppningar.
Horn, vad gjorde han? Han utsände genast 150 ryttare och 800 fotknektar. Horn utsände genast 150 ryttare och 800 fotknektar för att taga ryssarna i ryggen och möta sina antågande vänner.
Dessa omringades förstås. Men när svenska ryttarna hunno fram, blefvo de genaste af fienden omringade
Och nedhöggs till sista man." och nedhuggna. Svenska fotfolket såg det i tid och lyckades komma tillbaka in i fästningen."

Sidan 303-305: Rehnsköld klandrar Karl XII, som blir svårt kinkig, rider iväg i vredesmod och blir borta i flera dagar.  

Tydligen ska detta inträffa i Sandomierz, före avsändandet av Stenbocks avdelning den 3 augusti som nämns på sid. 306. Den 29 gick Karl XII över Weichsel med högkvarteret och under påföljande dagar gick marschen över Pilchow, Przedzel och Sarzyca mot Wierzewice, se v. Rosen I, s. 260. Det hela måste alltså förläggas före denna tidpunkt. Och själva sammanträffandet mellan de båda arméavdelningarna i Sandomierz ska enligt v. Rosen och Adlerfelt ha skett först 26-27 juli.  

Det blir helt enkelt inte tid över för flera dagars tjurande. Och jag är rätt övertygad om att hela klandret och kinkigheten är påhittad, ett led i tesbyggandet. Som framskymtat här och var tidigare så finns det en del som talar för att Rehnsköld delade kungens uppfattning i fråga om Polen och då vore han ju knappast rätt person att framföra klander mot samma politiks konsekvenser.

Sidan 304: Rehnskiöld sitter i Gustav Adolfs armétält.

Fryxell säger att det var Karl X Gustavs, se del 21, s. 157.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10